Huggorm 2024

Text från föreläsningen "Att lyckas och misslyckas". Fler bilder längre ner.

Det säkraste vårtecknet för mig är när jag får se de första huggormarna komma upp för att värma sig i vårsolen. Jag var osäker på om jag skulle ta med huggormarna här eller inte, men det roliga är att innan jag började med naturfoto så var jag livrädd för ormar, så rädd att jag fick sätta upp fötterna i soffan om jag skulle se en orm på tv, och jag rös i hela kroppen då. Men när mitt intresse för djurfotografering började ta fart så kände jag att det var ganska begränsande att undvika vissa platser bara för att det fanns orm där. Det ledde till att jag valde att jobba med den rädslan, från att kunna titta på en orm till att faktiskt kunna hålla i en tam orm, och idag finns inte den rädslan kvar även om jag fortfarande har stor respekt för huggormarna. Så sitter det någon i publiken med ormfobi så har jag valt att hålla det kort, men se det som en övning för att kunna komma över rädslan lite grann.

Idag har jag huggormarna som närmsta granne, och på våren brukar jag hålla koll på jordkällaren där dom bor. Det blir oftast flera gånger om dagen när jag åker till jobbet och även när jag kommer hem, och om jag är hemma blir det ännu fler. Jag har följt dom här individerna i 5 år nu så jag börjar få rätt bra koll på var jag ska hitta dom, och tur var det, för första dagen den var framme krävdes ett tränat öga för att få syn på dom.

Huggormsfoto på våren kräver en del tålamod. Ormarna är väldigt sega och kan ligga på samma ställe länge innan dom flyttar på sig, dom är experter på att hitta den varmaste platsen för att få åt sig så mycket värme som möjligt. Men när dom väl hittat sin plats kan dom ligga där länge, ibland tills solen flyttat sig så pass långt att den hamnat i skugga, innan dom flyttar på sig, och det är just under förflyttningen man brukar få chansen till de bästa bilderna. Sen om man har tur lägger den sig i en fin pose igen för att ligga där stilla i flera timmar. En heldag med ormarna brukar oftast ge en aktiv fototid på cirka en halvtimme, men på vårkanten har jag absolut ingenting emot att sitta och vänta och värma mig i solen precis som dom.

Det är fyra ormar i jordkällaren där jag bor. Den jag fotograferat längst kallar jag Sigge, och han har blivit väldigt trygg med mig genom åren och har ingenting emot att jag kommer nära. Sen har vi Zacke som är lite mer försiktig och vaksam, så honom har jag inte så mycket bilder på eftersom han inte velat bli fotograferad, men i år var han villig att ställa upp på några bilder. Sen har vi "dom 2 nya", och det är helt enkelt för att jag inte lyckats hitta ett sätt att identifiera dom på än. Precis som tidigare år var Sigge först ut, han brukar alltid vara den första, även om det i år krävdes ett tränat öga första gången. Hade jag inte vetat att den var en av hans vanliga sträckor hade jag nog inte ens sett honom under löven. Men efter några timmar och en liten lunch utomhus kom han fram och bjöd på årets första bilder.

I år hade jag några målbilder som jag ville ta, men det blev bara 1 av 3 bilder som jag fick tillfälle till. Jag skulle jättegärna vilja fotografera ormdans, när 2 hanar gör upp om vem som ska få rätten att para sig genom att slingra in sig i varandra, och den som klarar av att ha huvudet över den andra längst vinner. Sen har jag velat fotografera själva ömsningen, men jag har inte lyckats med den heller. Det är femte året jag försöker med detta, och det kan vara lite retande att hitta ett ormskinn i trädgården som en liten påminnelse om att jag inte lyckades i år heller, men naturfoto tar tid, och bilder som jag väntat på länge har en tendens att kännas mer värdefulla för mig.

Jag lyckades i alla fall med en av bilderna, och det var att jag ville få en bild på en huggorm med helt svart bakgrund. Den här fototekniken kallas lowkey och den kräver en viss planering, jag behöver underexponera kraftigt och bakgrunden måste ligga i skugga eller vara väldigt mörk, men själva ormen behöver vara i ljuset för att få fram den här effekten. Det har varit en svår bild att ta eftersom ormar gärna ligger på marken, så man får sällan till några bra bakgrunder, men den här bilden fick jag redan första dagen.

Efter att ha följt Sigge under så många år har jag lärt mig vissa vägar han tar, och det finns ett hål i marken han kan slingra ner i för att sedan komma upp under taket på jordkällaren. Det var tur jag kände till den vägen, så jag hann sätta fokus precis när huvudet tittade ut i solen innan han kom ner på marken igen och försvann ner vid sitt vinterställe och tog kväll för den dagen.

Även om jag alltid brukar ha några bilder i huvudet som jag vill försöka ta, så kommer det alltid bilder som jag inte kunnat förutse. Så trots att jag varken fick ormdansen, ömsningen eller några bilder på när dom jagar och äter i år, så fick jag chansen att dokumentera några andra beteenden, och den häftigaste av dom var när jag såg Sigge klättra upp i ett träd. Han la kroppen längs barken och började slingra helt vertikalt upp i trädet. Det här hände strax efter att mitt 300mm-objektiv gått sönder och låg på lagning hos Nikon, så jag fick klistra ihop flera bilder tagna med 600mm för att få med hela ormen men ändå kunna komma tillräckligt nära.

Jag fick även se hur huggormen dricker vatten, och jag hade en lång promenad med Sigge i regn, vilket inte alls är vanligt. Dessutom fick jag bilder på när han simmade, vilket huggormar oftast undviker, men när det var översvämning på vägen till hans sommarställe hade han inget annat alternativ.