Lappuggla 2024

I år sa jag att jag skulle lägga hela min semester på att lyckas med grävling, nog för att det blev 6 kvällar ute i grävlingskogen, men vad som verkligen tog min uppmärksamhet i år var lappugglorna.

Redan från tidig vår var jag ute och letade i skogarna, och det var tydligt att det skulle bli ett bra år, på en kväll lyckades jag se 6 olika individer. Jag valde att avvakta några veckor efter att jag sett både hona och hane på samma hygge, för att låta dom etablera sig och hitta en boplats i lugn och ro.

När några veckor passerat började jag åka omkring för att leta upp dom olika individernas jaktplatser. Jag försöker undvika bofotografering då jag tycker det är en plats som dom ska få vara ifred på fram till ungarna är så pass stora att dom börjar ta sig ut. Även om jag har lärt mig deras kroppsspråk tillräckligt bra för att veta när jag ska ge dom utrymme, är det inte säkert att andra som ser mig vid bona kan det, och dom i sin tur vill kunna gå nära utan någon kunskap om fågeln. Tyvärr ser jag ganska regelbundet bilder på lappugglor som uppenbart känner sig otrygga med fotografens närvaro, och jag vill förmedla att det faktiskt går att fota lappuggla på ett etiskt sätt utan att störa fåglarna.

Under häckningsperioden har jag bara fotograferat längs grusväg i närheten av deras jaktmarker. Du kan lätt gå fram till en lappuggla på ett hygge utan att skrämma den, men du kommer skrämma iväg sorken och mössen på platsen och göra dom mer uppmärksamma, så indirekt stör du ugglan i dess jakt ändå, även om den bara sitter där och verkar helt obrydd av din närvaro. Står man däremot still på vägen kommer ugglan förr eller senare komma närmre dig, och att ha en lappuggla som frivilligt kommer och landar bara ett par meter ifrån dig är en upplevelse värd att vänta på.

Självklart tycker jag man kan fotografera ungarna med, men även där har jag valt att vänta tills dom hade hoppat från boet. Oftast blir dessa bilder betydligt bättre då dom sitter lågt, och här är instinkten så stor hos föräldrarna att risken för att dom skulle lämna sina ungar är minimal. Går man över gränsen här är det troligare att föräldrarna går till attack. Det varierar från individ till individ vad dom är trygga med, så man får anpassa avståndet mellan dom olika fåglarna.

Genom att titta på en lappuggla flera kvällar i rad börjar man kunna se vissa mönster och favoritplatser, även vilka platser den brukar välja efter att den suttit och spanat efter sork på en annan. Även om det inte är hundraprocentigt att den kommer flyga den sträckan du tror, kan oddsen bli riktigt höga för att veta var man bör stå för bäst bilder inför nästa förflyttning.

Tidigt på året hade jag en favorit av dom 4 paren jag hade koll på. Det var en ganska nyfiken hane som gärna kom och satt sig nära ibland. Hans favoritplats att jaga var det hygge med bäst kvällsljus, vilket ledde till att det var han jag började fotografera från början.

Ugglan började jag kalla för Skelis, för när jag såg honom första gången och tittade på bilderna tyckte jag han såg skelögd ut. Det var vid flera tillfällen som jag märkte att det var något i hans blick som jag inte tidigare sett hos andra individer, men efter att ha tittat igenom alla bilder på honom kan jag inte svara på om han faktiskt var skelögd eller ej. Han var heller inte vidare duktig på att jaga och hade väldigt många misslyckade jaktförsök innan han lyckades få en sork, och många gånger efter att ha gjort ett misslyckat försök satt han bara på marken en bra stund, så pass länge att jag kunde bli orolig att han gjort sig illa i nedslaget, men till slut flög han alltid upp igen och jagade vidare. Tyvärr blev hans häckning misslyckad i år, varför vet jag inte, men min teori är att han helt enkelt inte lyckades leverera tillräckligt med föda.

Jag hade ett annat tänk i år. Eftersom jag fotograferat väldigt mycket lappuggla genom åren har jag massor av porträtt-, sitt-, flyg- och jaktbilder. När "banken" av bilder börjar bli full, det är först då jag kan börja tänka mer kreativt. Det gör mig inte längre något om jag missar bilder eller om jag skulle komma hem utan några bilder alls. Jag hade en bild i huvudet som jag ville ta, och jag såg scenariot hända flera gånger: när lappugglan flög snett emot mig i ett varmt motljus som lyste igenom vingarna med gröna björklöv i bakgrunden, men då stod jag på fel plats. Jag började istället ställa mig på rätt plats under den 30 minuter långa lucka då solen stod helt rätt. Det passade väldigt bra, och det blev många turer efter jobbet eftersom jag kom dit i perfekt tajming med solen. Med det här sättet att fotografera missade jag väldigt många bra bilder, men jag kände att det var värt att stå kvar där jag gjorde för att ha chansen till den där riktigt bra "wow"-bilden. Tyvärr kom aldrig den bilden i år, men jag kommer fortsätta försöka. Jag fick många fina bilder ändå, även om jag inte fick den jag sökte, och det här sättet gav mig även mer tid att observera fågeln och dess beteenden, och jag fick många fina upplevelser. Det kändes väldigt skönt att kunna titta utan att det kändes jobbigt att jag inte lyckades få det på bild, som det tidigare har gjort. Jag känner att jag med tiden har börjat uppskatta upplevelserna mer och mer, och jag behöver inte alltid lyfta kameran.

Den enögde

Ett annat par som jag följde låg precis i närheten, och den hanen kunde ibland dela samma jaktplats som Skelis. Den här häckningen gick betydligt bättre, även om honan saknade ena ögat och satt ofta och tiggde lika mycket som ungarna för att hanen skulle leverera sork till henne också. Nog för att hon var fullt kapabel att jaga själv trots sin begränsade syn, nästan varje dyk jag såg henne göra kom hon upp med något i näbben.

Jag var ganska sen med att fotografera dom här ugglorna, då jag tyckte omgivningarna och ljuset var sämre där än på dom andra ställena, men jag kollade alltid till dom varje gång jag åkte, och i slutändan visade det sig att det var just där jag skulle få dom bästa bilderna. Några dagar innan ungarna hoppade från boet träffade jag ett par ringmärkare på platsen, men boet ligger högt upp, och för att slippa klättra ville dom vänta tills ungarna hade hoppat. Jag tog deras nummer så jag kunde höra av mig när det var dags. Det tog bara ett par dagar så var ungarna ute ur boet, och jag och min vän Tobias, som skulle till Hälsingland för att fota björn, passade på och tog kvällen innan resan för att fotografera ungarna. Även om jag sett mycket fram emot att åka till Hälsingland tog det emot lite att åka ifrån ungarna den kvällen, då jag vet att dom brukar inte sitta lågt så länge.

Vi hade en toppenresa i Hälsingland. Trots att vi inte fick se björn fick jag se min första järv, och dom visade sig flera gånger, men trots 2 vakna nätter i gömsle och nästan hela dagen i bil kände vi att vi behövde ett sista försök hos lapparna, det visade sig vara ett riktigt bra beslut! Ungarna hade hunnit en bit från boplatsen redan, och båda två satt fortfarande lågt. Vi valde att sitta vid den ungen som satt mest öppet för att få chansen att se när föräldrarna skulle komma in med mat. Vi fick sitta länge, och tyvärr kunde jag se hur det finaste ljuset började försvinna och kamerainställningarna blev allt mer utmanande, men sedan började ungarna tigga efter mat. Plötsligt såg jag hur ungen blev helt till sig och gungade upp och ner på grenen medan den tiggde intensivare än någonsin. Jag visste vad som var på väg, och sedan såg jag 2 stora vingar komma fram mellan träden, och med sork i näbben landade hon bredvid ungen som snabbt ville åt sorken.

Efter att ungen fått i sig sin sork gick den närmre mamman, och dom satt och började putsa varandra, och jag fick för första gången höra en uggleunge göra ett kurrande ljud när den blev putsad av mamman. Det här var en av dom finaste upplevelserna jag haft i naturen, och jag kände mig helt varm inombords när jag tittade på dom.

När dom putsat klart varandra flög mamman iväg igen, och det tog inte lång stund innan ungen flög, eller snarare gled och föll efter. Ungen hittade en ny liten gren att sitta på, och återigen började den flaxa och tigga, så jag visste att hanen var på väg in med mer sork. Jag stod alldeles för nära med min 600mm, då jag var på väg att ta en porträttbild av ungen, men det var för sent för att kunna backa mer, så jag fick stå kvar. Hanen landade på grenen där ungen satt, och ungen hann precis få sorken i munnen när jag ser att hanen snabbt tittar upp, och inflygande kommer honan och landar framför ungen och snor åt sig sorken och tar den för sig själv! Även om jag är väldigt nöjd att jag fick en bild alls, önskar jag att jag hade stått lite längre bak och fått med allt i rutan.

Efter detta hände något jag inte tidigare sett. Jag såg att mamman, likt ungarna, började använda näbben på det sneda trädet och flaxa sig upp precis så som ungarna gör. Jag förstod inte riktigt varför hon gjorde så, när en vuxen individ bara skulle kunna komma upp med ett litet hopp. Det var först i efterhand, när jag tittade på bilderna, som jag förstod vad som hände. Det måste ha varit flygträning, mamman visade ungen hur den skulle göra, och strax därefter gjorde ungen precis samma sak och gjorde sedan ett till tappert flygförsök som slutade på marken mellan några ormbunkar.

Efter att ha fått se detta kändes det som att all tid jag spenderat hos lappugglorna var värd det, och jag hade kunnat lägga all tid igen bara för att få uppleva den sista stunden en gång till. Efter 4 toppendagar, där vi dels hade spenderat 2 nätter i gömsle där jag fått se min livs första järv, för att sedan komma hem och få ett sådant fint avslut med ugglorna, gjorde att jag och Tobias bara stod där och tittade på varandra. Vi fick inga ord för vad vi precis fått uppleva, det var nästan för mycket. Precis innan vi satte oss i bilen tänkte jag skoja med Tobias och säga "jaha, då tar vi varg eller lo på vägen hem då".

Jag log åt mig själv av tanken, men jag sa inget. Men ni kan ju säkert gissa vad som hände, eftersom jag skriver detta: på vägen hem stod lodjuret där mitt i vägen, helt otroligt! Vilket avslut på en fantastisk fotoresa och även min semester. Extra roligt för Tobias, som aldrig sett ett lodjur tidigare och lyckades se och kryssa både järv, lo och lavskrika på samma dag. Det finns en speciell blick som jag bara sett ett fåtal gånger hos naturentusiaster när dom får se en naturupplevelse dom har väntat på, och den blicken lyste i Tobbes ögon tillsammans med ett stort leende. Det kändes riktigt roligt att få vara med och dela den stunden med honom.